Blodigt, var ordet sa Bull

Ankan på Tour d’Argent

Kvack, tvåtusen spänn! Men den räckte till två.

Fin, va?
Anka nummer 1 140 986 blev vår för ynka 220 euro på Tour d’Argent, 15 Quai de la Tournelle i Paris.
Ett ställe med stil och klass. Visserligen har de på 90-talet tre Michelinstjärnorna blivit en enda men fortfarande ser en hisspojke i blå uniform till att gästerna landar på rätt våning, utsikten över Seine och Nôtre Dame är magnifik och vinlistan en bibel av Karl XII-format.

Vinlistan på Tour d’Argent

Hmm, husets röda eller det vita… Eller något av de andra 14 998? Foto: Agneta von Zweigbergk

Bläddrade pliktskyldigast och gav – som förmodligen många före mig – snart upp. Har visserligen hört att man ska kunna fynda mogna viner här men då ska man veta rätt väl vad man letar efter bland de 15 000 i bibeln.
Studerade i stället fusklappen i början av den heliga skrift med tjoget utvalda röda och vita.
Monsieur le sommelièr verkade nöjd med att den virrige svensken valde deras quick fix.
Nå, Trapets Chambertin vielles vignes 1988 fick det bli.
– Utsökt val, tyckte Monsieur.
Och vinet var verkligen fantastique! På riktigt. Svamp, multna löv, rosenblad men också pigga röda bär och syra trots de 27 åren. Bland det bästa jag hällt i mig.
Värd varenda en av de fyratusen kronorna M vred av mig? Nja. Nä. Jo.
Ett besök på La Tour d’Argent är liksom inget vanlig slink in på krogen. Snarare en en-gång-i-livet-upplevelse. Något i stil med att köa i timmar för att komma upp i det lite högre tornet på andra sidan staden, klappa pyramiderna, se Svansjön på Bolsjoj, simma med vithajar. En fet bock i Ze bucket list helt enkelt – i alla fall om man är osunt förtjust i restaurangliv, mat och vin.
De har alltså serverat öven en miljon ankor på det här stället sedan 1890. Man kan säga att canard à la presse är deras grej.

Canard à la presse med pommes soufflées

Quelle potatis!

Huvudnumret är mycket lättstekta bröst. Skinnet borttaget (pourquoi?) Och så såsen: blodet från den strypta fågeln, alla juiceigheterna från det ankpress-pressade skrovet, en skvätt cognac, en dito madeira plus lite annat. Som svartsoppa utan julkryddsexcesserna.
Det godaste man ätit? Non.
(Men pommes souffléerna var de frasigaste av frasiga.)
Prisvärt? Bof! Se ovan.
Men mitt i denna min världsmannamässiga prisokänslighet surnar jag till. Hundra spänn för en kopp kaffe!? Det kunde de väl…
Nåja, elegant att få avsluta med en marc destillerad av resterna från vår vän Trapets Chambertintillverkning.
Och lita på att vi ska fortsätta med blodmaten när vi kommer hem. I form av pudding.

This entry was posted in Krogar, Vin and tagged , , , , , , . Bookmark the permalink.

Kommentera